Det sägs att utsikten från Hykjeberg utanför Älvdalen är så fantastiskt svindlande att det nästan går att ta på molnen. Under en guidad tur tillsammans med Maria Olsson från Ut & Njut Äventyr, utforskar vi det dramatiska naturreservatet, tar selfies vid Prinsbänken och njuter av vyerna från toppen.
Vi följer riksväg 70 från Mora, rakt genom Älvdalen. Därefter fortsätter vi ytterligare en liten bit, fram till Rot, innan vi viker av mot Klitten och vidare in i de djupa dalaskogarna. Här slingrar vi oss fram på grusvägar omgivna av ståtliga barrträd, men det är ingen risk att hamna fel – det är välskyltat. Snart vi anländer vi till grusplanen som utgör parkering. Just i dag är det bara vi, tystnaden och ett äldre norskt par på plats. De sitter i godan ro vid matsäcksbordet och smuttar på sina kaffekoppar medan vi sätter på oss våra ryggsäckar.
Med oss har vi Maria Olsson, som driver företaget Ut & Njut Äventyr tillsammans med sin man Erik Persson. Sommartid guidar hon grupper i de spännande omgivningarna runt Älvdalen. Under turen upp på Hykjeberg berättar hon om såväl naturen som områdets historia.
– Kännetecknande för Älvdalen är skogsvägarna, som slingrar sig fram så man tror man ska åka vilse. Sen plötsligt kommer man fram till en fantastisk utsikt, slående vy eller en fäbod. Så man ska inte döma Älvdalen för snabbt och bara se centrum. Älvdalen är allt som finns på sidorna runt omkring. På höjderna och i de djupa dalarna.
Det är just en av de här höjderna vi ska besöka på dagens tur. Med sina branta stup sticker Hykjeberget upp som en jätte i skogslandskapet. Carl von Linné besökte berget redan på 1700-talet och beskrev den säregna floran nedanför bergsbranten. Den unika naturen kommer av att berget vetter mot söder och därmed fångar många av solens varma strålar. Här finns arter som annars är ovanliga i trakterna, som lönn, lind, skogstry, sötvedel, getrams och gaffelbräken.
Sen var det ju det här med den milsvida utsikten från toppen. För att belöna sig med den krävs förstås en viss fysisk insats och stigen börjar snart luta uppåt. Det är ingen lång vandring upp på toppen, ungefär 1 km, men nog kommer flås och andning igång. Vi rundar vindskyddet på toppen och vårt godmodiga vandringsprat dör genast ut. Istället står vi tysta och försöker ta in det som finns framför oss.
Blånande berg och vidsträckta barrskogar. En slående utsikt som sträcker sig bort mot horisonten. Uttrycken känns slitna och klyschiga i sammanhanget. Bilder talar bättre. Men frågan är om ens de på ett rättvist sätt kan matcha upplevelsen av att på plats blicka ut över landskapet. De branta klipporna dyker rakt ner i skogen nedanför, så det stadiga stängslet som står mellan oss och stupen känns trygga och stabila.
– Någon som vill ha lite fika? Här finns frukt- och nötbollar, hojtar Maria och plockar fram en burk med härligt söta godsaker.
Vi mumsar på, tar klunkar ur våra vattenflaskor och plockar sedan fram våra kameror. Dags att ta en bild på den omtalade Prinsbänken – den stenbänk i älvdalssandsten som Dalarna gav i bröllopspresent till prins Carl Philip och prinsessan Sofia. Lämpligt nog finns dessutom en ställning att placera mobilen eller kameran på för den som tagit sig upp på egen hand, men fortfarande vill föreviga sig själv på toppen med utsikten i bakgrunden.
– Att vara ute, utöva friluftsliv och till exempel vandra är lugna sätt att umgås på. Man får inte bara vyerna och den fantastiska naturen, det händer något med en också, när man rör sig framåt, konstaterar Maria.
Efter ett tag är det så ändå dags att slita oss från utsikten och bege oss in i skogen. Vi möter och säger hej till det norska paret från parkeringen, som med stavar i högsta hugg stegar mot toppen. Men på nedvägen viker vi av från den uppmärkta stigen och rör oss i obanad terräng med Maria i spetsen. Hon pekar på växter, berättar om träden, om områdets historia och om djuren som lever här. Tiden och höjdmetrarna flyger förbi och snart är vi tillbaka på grusplanen igen.
När vi skumpar tillbaka mot Älvdalen längs de slingrande grusvägarna, med Hykjebergs klippor majestätiskt tronande i bakrutan, är vi rikare på både kunskaper och vyer.
