Färden går över frusna myrar och sjöar, genom byar med faluröda hus och snöklädda granskogar. Hästarna drar fullpackade slädar genom snö och blåst, men också gnistrande sol. Varje vinter spänner Dalarna Femund Forkörarförening tömmarna och åker den historiska Kopparleden från Dalarna till världsarvet Röros i Norge. "Man blir ett med naturen och hästarna. Det ger en enorm frihetskänsla", säger Marita Nämnd.
Det ser ut som ett porträtt från förr. En strävsam häst som pulsar genom snön och drar en släde bakom sig. Snön yr och en blek sol kikar försiktigt fram bakom molnen. Människorna i släden är klädda i traditionella kläder, tillverkade av vadmal och ull. Många lager så att de inte ska frysa. Renskinnen värmer rumporna och vinden biter i kinderna. Men porträttet är inte gammalt, utan taget på sjön Femunden i Norge 2023.
– Det blåste hårda vindbyar. Jag satt på släden bakom hästen, inlindad i renskinn som skydd mot vinden. Mina vantar var stelfrusna och formade runt tömmarna. Manne, min häst, gick taktfast i spåren från hästen som gick framför oss för att slippa pulsa. Här och där var det stora dammar av stöp, en sörja av is och vatten. Där kändes det som om medarna skulle frysa fast om farten var för sakta, men allt gick bra, berättar Marita Nämnd. Hon är en av medlemmarna i Dalarna Femund Forkörarförening, en svensk-norsk förening som vill bevara forbondekulturen i Norden. Varje vinter sedan 1990-talet kör medlemmarna i föreningen med häst och släde mellan Dalarna och Röros. 2023 tog de den historiska Kopparleden mellan världsarvet Falun och världsarvet Röros i Norge.
Anor från 1600-talet
I århundraden har forkörare och forbönder spänt för hästar och tagit Kopparleden för att frakta varor till marknaden i Röros och även hämtat varor i Norge och transporterat dem till Dalarna.
Fora betyder färd för transport av en vara från en plats till en annan. Fora kan även betyda varan som transporteras och fordonet med sin last. Forköraren var dåtidens långtradarchaufför och arbetade på uppdrag åt någon annan, medan forbonden körde sina egna varor.
Under 1600-talet hade Falu Gruva sin storhetstid och kopparbrytningen krävde stora mängder ved. Transporterna av ved, malm, kol, pälsar och andra förnödenheter blev allt viktigare och forkörarna hade en viktig roll att spela. Även Röros hade en stor koppargruva och var en viktig handelsstad. De lastade slädarna var en förutsättning för att gruvorna skulle fungera. Eftersom vägarna i princip var obefintliga, var transporterna på vintern de mest effektiva, då man enkelt kunde ta sig över frusna sjöar.
Årlig resa
I februari varje år gör Dalarna Femund Forkörarförening samma resa som förfäderna, längs gamla färdvägar, med häst och släde. Resan tar runt tre veckor och kräver en hel del förberedelser. De startar på olika platser i Dalarna varje år.
– Det gäller att hästarna är vältränade så att de orkar göra den här resan på totalt 40 mil, när vi kört som längst. Jag försöker träna min häst några timmar varje dag. Det blir mycket konditionsträning, men också att gå i djupsnö och dra ett slädlass uppför branta backar. Tanken är att färden ska bli så lättsam som möjligt för honom, säger Marita Nämnd.
Allt som behövs under den långa färden mellan Falun och Röros ska rymmas i släden, så det gäller att planera packningen på ett bra sätt. Hö till hästen måste finnas lättåtkomligt. Kläderna är en annan viktig pusselbit för att allt ska funka. Och det är inte moderna funktionskläder i Fleece och Goretex som gäller.
– Jag syr de flesta kläderna själv och mamma stickar. Vi använder oss av traditionella material som ull och vadmal och värmande pälsar. Tanken är att allt ska vara så likt förr som möjligt. Skillnaden är att vi gör det här för nöjes skull, medan våra förfäder gjorde det för att livnära sig, berättar Marita.
Tilltalas av det gamla livet
Under resan är det svårt att inte känna historiens vingslag:
– Känslan är stark, just här körde människor varor med häst och släde under flera hundra år. Trots att det gått så lång tid tror jag att vi är ganska lika varandra. De skrattade nog åt samma skämt som vi och frös om de var dåligt klädda. De stannade säkert också släden vid en bäck och hade lite tjärved med sig och gjorde upp en eld och kokade kaffe och åt en bit torkat kött, precis som vi. Hästen fick vila och äta sitt hö och dricka sig otörstig, precis som våra hästar, säger Marita.
Hon tilltalas av det gamla livet, som det var förr. Det kunde vara jobbigt och strävsamt, men med en annan enkelhet än idag.
– Du behöver inte vara tillgänglig hela din vakna tid, du följer naturens och årstidens rytm. Du känner dig tillfreds när du till exempel lagar maten från grunden från vad gården och skogen ger. För mig ger det här enkla livet en känsla av frihet och ett lugn inombords.
Vacker led
Hästarna håller en fart på ungefär fem kilometer i timmen under resan, men de pausar ofta för att vila, äta och dricka.
– Kopparleden är väldigt vacker. Vi åker genom gamla skogar pudrade med snö och vackra små byar. Ju längre norrut vi kommer, desto mer snö brukar det vara och nära Norge skymtar fjällen och de frusna sjöarna, berättar Marita.
De gör många stopp på vägen och människor som bor längs vägen kommer ofta fram och pratar.
– Jag minns särskilt två pojkar i tioårsåldern som vi träffade vid kyrkan i Särna. De var så nyfikna på oss, vilka vi var och vad vi skulle. Det var så roligt att berätta för dem.
Sover under stjärnorna
De övernattar i bystugor, kojor och under bar himmel. Då gör de upp en stockeld som ska brinna hela natten.
– Det blir faktiskt inte kallt, vi ligger på granris och renskinn med fälltäcken över oss. De där nätterna när vi sover under stjärnorna är lite magiska. Vi är långt ifrån trafikerade vägar, så det är tyst i skogen, förutom kanske en häst som står och tuggar hö eller några människor som småpratar. Norska, svenska och älvdalska blandas på ett trivsamt sätt.
Marita är uppvuxen i Stockholm, men bor sedan länge i Älvdalen där hon har sina rötter.
Det blir en stark gemenskap bland forkörarna. De är i olika åldrar från 20 till 70 år, både män och kvinnor. Det som förenar dem är att de har ett starkt intresse för historia. Det finns dessutom ett spelmanslag kopplat till föreningen som ansluter längs vägen och spelar visor från förr.
När forkörarna når Röros marknad brukar det vara en mäktig syn som möter dem. Kyrkan tronar upp över den snart 400-åriga staden, fjällen vilar runt de gamla trähusen som är Röros signum. Närmare 100 hästekipage från andra forkörarföreningar möter upp utanför Röros för att tillsammans köra in i staden. De är alla klädda i vadmal, ull och pälsar. Spelmän spelar gamla visor på fiol och dragspel. Den ceremonin brukar vara öppningen på marknadsveckan i Röros.
– Det brukar vara mycket folk i Röros. Det är härligt att vara framme, men samtidigt sorgset att resan är slut. Tiden har gått så snabbt, fast vi har färdats så långsamt i en annan lunk. Stora problem har blivit små, vi har blivit ett med naturen och fördjupat kontakten med hästarna och de människor vi har haft runt oss. Det känns konstigt att man snart ska hem, hänga undan vadmalskjolen och ta på sig jeansen igen!
Fakta:
Röros och Falun – två världsarv
Röros och Falun har mycket gemensamt. De båda orterna har tidigare präglats av sina koppargruvor. De är vänorter med varandra sedan 1940. Röros utsågs av Unesco till världsarv 1980 och Falun fick samma utnämning 2001. Ett världsarv är ett kulturminne eller naturminne som är så värdefullt att det är en angelägenhet för hela mänskligheten att bevara det för framtida generationer. När platsen är upptagen på Unescos världsarvslista ska den garanteras skydd och vård för all framtid.
Kopparleden – en historisk väg
Kopparleden är en 40 mil lång, historisk väg som går mellan de två gamla kopparstäderna Röros i Norge och Falun i Sverige. Här passerar du idylliska byar och fäbodar, flera små och stora naturreservat, samt två nationalparker varav en har Sveriges högsta vattenfall. På den norska sidan passerar du sjön Femunden och fjälltoppar ända upp mot 1 750 meter. Följ de orange skyltarna.
