Att lära sig laga mat över öppen eld. Det var målet när fotografen Birte Leonhardt Bogg gav sig ut i skogarna utanför Furudal. Under en intensiv workshophelg tillsammans med utekocken Elle Nikishkova fyllde hon både magen med nya spännande maträtter och en hel del energi från såväl naturen som människorna på plats. Ta del av hennes personliga berättelse från helgens upplevelser och lärdomar.
Det är fortfarande halvmörkt när jag styr bilen mot Furudal en lördag morgon i slutet av september. Höstfärgerna har exploderat runt omkring mig på bara några dagar, men nu dämpas de av regnet som faller ihärdigt. Framför mig ligger en dag som kommer att spenderas utomhus i omgivningarna kring Näsets Marcusgård. Den fina gården ligger vid en vacker allé som lyser av i höstens alla färger. Färgglada löv ligger på den regnblöta gatan.
Det är andra gången jag är här, förra gången var för en fotoworkshop med fotografen Rania Rönntoft, och den hemtrevliga känslan återvänder direkt. Gården drivs av Mireille och Willem, ett holländskt par som har förverkligat en dröm här i utkanten av Furudals djupa skogar. Hit kommer man för att man älskar den svenska naturen, men även för att möta andra likasinnade och för att uppleva något man sent ska glömma. Det kan vara en natt i en av de unika skogskojorna som finns här – Supermånen som svävar bland trädtopparna eller Oddis öga som ser ut som ett futuristiskt rymdskepp som har landat mitt ute i de svenska skogarna. Här kan man tanka energi och lugn! Eller så kommer man hit för en upplevelse som bottnar i naturen. Förra gången var jag här för en fotokurs i storytelling. Den har gången har jag lockats av en workshop i konsten att laga mat ute över öppen eld.
Under en stämningsfull helg på Näsets Marcusgård i Furudal samlades matlagningssugna deltagare för en workshop med fokus på utomhusmatlagning.
Elle Nikishkova, som driver Elles Utemat, ska lära oss hur vi tillagar god mat med det som skogen och naturen har att erbjuda. Vi samlas i den fina öppna ladan som Mireille och Willem har inrett som en mötesplats direkt vid skogen. Här är vi ute samtidigt som vi är inne. Regnet prasslar på plåttaket samtidigt som elden som Elle har tänt i två eldfat sprider en härlig värme. Här ska vi börja dagen med att laga en stärkande frukost innan vi beger oss ut i skogarna för att leta svamp – som vi behöver för att laga en god karpatisk svampsoppa till lunch.
Stämningen är lättsam och vi småpratar nöjt medan gröten puttrar i en kittel över elden. Alla älskar vi att vara ute i naturen och alla är vi eniga om att maten aldrig smakar så gott som när den tillagas och ätes utomhus.
Efter en fantastisk gröt med rostade nötter och en kopp krämigt kokkaffe är vi redo att lära oss mer om svamp. Vi samlas framför kojan Oddis öga för att lyssna på när Elle förser oss med baskunskaper om hur man hittar och skiljer på ätliga svampar. De flesta av oss har tidigare bara vågat plocka kantareller, men när Elle leder oss in i den vackra skogen får vi möjligheten att verkligen vidga vår svamphorisont.
Med böjda huvuden skannar vi marken och ibland hörs ett rop – här finns det svamp! Vi flockas alla kring Elle som artbestämmer våra fynd och låter oss känna, lukta och även smaka på olika ätliga svampar. Alla sinnen är med och regnet har vi glömt bort sedan länge. I den lugna skogen är det också lätt att glömma bort tiden och det är våra kurrande magar som så småningom påminner oss om att det är dags att återvända till ladan. Vi känner oss nog alla lite stolta när vi ser våra samlade fynd på bordet.
Workshopdeltagarna fick lära sig mer om svampar och upptäckte många nya sorter på sin upptäcktsfärd i skogen.
Såklart är det både ”vanliga” trattkantareller och Karl Johan med på bordet, men även för oss helt nya sorter som kremlor, mjölskivlingar och lammtickor. Snart börjar nöjda suckar höras, både från mig själv och de andra i gruppen, när vi smakar på olika svampar som Elle steker på åt oss – en svampprovning i väntan på att soppan ska bli klar.
Snart sprids den härliga doft av soppan och det indiska brödet som gräddas över elden. När vi sedan väl sätter oss ner vid bordet som har pyntats med rönnbär och lav njuter vi lika mycket av den goda maten som av alla tankar och idéer som snart börjar bytas ut oss emellan.
När det är dags för nästa programpunkt – att laga en lyxig utemiddag bestående av rökt gädda, bakad potatis och kladdkaka som efterrätt – känns gruppen sammansvetsad och i harmoni. Vi samlas i ring kring Elle och lyssnar fokuserat när hon visar oss utrustningen ska använda för att tillaga middagen. Den innehåller både mer avancerade saker, som en fältugn av gjutjärn, och enklare hjälpmedel – som ett sänglakan tänkt att användas för att bygga ett röktält till gäddan.
Eldens rök blandas med den fuktiga höstluften när alla sätter i gång med sina uppgifter. Jag själv tar nu fram min kamera och rör mig sakta mellan de andra i gruppen. Försöker fånga den fina stämningen på bild. Skymningen börja falla och jag står ute på gräsmattan och tittar mot ladan. Elden, en färgglad ljusslinga och levande ljus lyser upp i mörkret och det hörs både skratt och lågmälda samtal. Röktältet lyses upp från glöden i eldfatet och de första pannlamporna plockas fram.
Elle Nikishkova driver Elles Utemat och vet hur man skapar en upplevelse kring matlagningen, med alltifrån hur råvaror samlas in från naturen och tillagas över öppen eld, till själva dukningen och stämningen vid bordet.
Det har regnat hela dagen och det är inte särskilt varmt, men det tror jag inte att någon riktigt märker. Vi har så roligt att det inte spelar någon roll. Elle har tagit väl hand om oss och spridit sin genuina värme, sin entusiasm och sina kunskaper om utemat på ett både pedagogiskt och roligt sätt.
Middagen blir sen. Tiden har sprungit iväg – lätt hänt när det finns så mycket spännande att lära sig och prata om. För de andra fortsätter kurshelgen efter en till natt i Furudals skogar. Imorgon har de en härlig brunch lagad över elden att se fram emot. Jag själv får hoppa in i bilen och styra kosan hem till familjen igen.
När jag rullar fram längs den mörka landsvägen mot Mora igen och lämnar Furudal bakom mig, känner jag mig rikare. Magen är välfylld med fantastiska nya smaker, huvudet med ny kunskap och själen med skogens energi och skratt och värme från de härliga människorna som jag har umgåtts med. Det är med säkerhet inte sista gången jag är på Näsets Marcusgård och jag väntar med spänning på vad Mireille och Willem hittar på i framtiden. Nya idéer om inspirationsträffar för naturintresserade företagare och julbord över öppen eld har jag redan hört viskas om bland träden och trädkojorna.
Text och foto:
