De flesta har någon gång hört om Dalkarlsvägen. Kanske är det vaga minnen från skoltiden, kanske är det Gustav Vasas koppling till Dalarna som erinras. Men hur många som inte har ett stort historieintresse vet egentligen vad det faktiskt är idag och var förr? Eller vilken betydelse leden har haft? Vi ställde dessa frågor till Torsten Johansson, som är vandringledare och involverad i Föreningen Dalkarlsvägen, för att få reda på mer.
Dalkarlsvägen! Berätta, vad är det mer exakt?
– Dalkarlsvägen för mig och de flesta andra är två skilda saker. Dels är det nät av vandringsvägar som sedan urminnestid har gått från norra Dalarna till Siljan, södra Dalarna, Rombolandet och Stockholm, och dels är det vandringen som görs varje sommar av vår förening Dalkarlsvägen. Föreningen bildades för att upprätthålla och sprida kännedom om vandringen. Vartannat år går vi till Stockholm och gör en så kallad storvandring, och där emellan brukar vi göra tredagars-turer. Vandringen är alltid uppdelad i dagsetapper. Dalafolket har alltid använt leden när de skulle iväg på arbete på annat håll, till exempel när de hade behov av kontanta medel och det var knapert här i Dalarna.
Varför lämnade så många Dalarna och gav sig iväg?
- Jag har en lite kontroversiell åsikt kring detta faktiskt, skrattar Torsten. Det är lustigt och annorlunda att man gick ner, arbetade och sedan gick hem igen. För om det var så eländigt och fattigt i Dalarna, men varför gick man då hem igen? Varför stannade man inte kvar? Jag tror att här uppe i Dalarna var det ont med kontanta medel utan det bedrevs mest hushållsförsäljning och byteshandel. De flesta fick betalt i natura (kläde) vilket är ursprunget till våra folkdräkter. Men detta gjorde ju att det fanns ett behov av pengar, riktiga pengar, och det fick man i Stockholm.
Vilka var det som vandrade?
Det var inte ovanligt att vandringen organiserades så att en större grupp vandrade tillsammans och än fler anslöt längs med vägen. Då blev det så kallade storvandringar med spelemän och en forbonde som körde vandrarnas packning så det inte blev för tungt att bära. År 1837 var det närmare 6500 personer som gav sig iväg från Dalarna, men vilka var det som gav sig iväg?
– De som gick var i regel ganska unga och ogifta, och då som nu är det väl vanligt att unga söker sig iväg. De ville se nya saker, ville se bortanför horisonten. Och samtidigt kunde de tjäna pengar naturligtvis! Så det var ett bra tillfälle att prova sina vingar. Anledningen att man ville iväg var nog att det var knapert i Dalarna och möjligheten till nya upplevelser, så en kombination av båda. Sen kan man ställa sig frågan varför den heter ”Dalkarlsvägen” så då fördelningen mellan könen var ungefär femtio procent män, femtio procent kvinnor!
Hur väcktes ditt intresse för Dalkarlsvägen?
– Folk brukar skratta när jag berättar om första gången jag gick! Jag är uppvuxen i Falun men tillbringat största delen av yrkeslivet i 08-området. Efter pensionen så flyttade vi upp igen. En dag såg jag en artikel i tidningen om några som skulle vandra på Dalkarlsvägen. Då kom tanken ”Vad håller de där på med? Och man kanske skulle gå med en bit längs med vägen?” Jag hade inte förberett mig alls, men tog tåget från Rättvik till Mora och gick med den första etappen som slutade i byn Tammeråsen. Jag var rätt mör på bussen tillbaka hem! Fast redan där började jag fundera på om jag skulle gå med nästa dag också? Sagt som gjort, jag åkte tillbaka till Tammeråsen och gick den andra etappen med. Efter den dagen hämtade min fru mig och jag tänkte återigen att jag ville fortsätta. Så det gjorde jag, och varje dag efter vandringen åkte jag hem igen. Men när vi vandrat så långt att vi kommit ner mot Hedemora sa frugan att nu är det dags att packa väskan och sluta åka fram och tillbaka, skrattar Torsten.
En social vandring genom Dalarna
Intresset för Dalkarlsvandringen är stort, och anmälningarna till föreningen Dalkarlsvägens organiserade vandringar trillar in från hela Sverige. Det är många som återkommer år efter år, vilket har gjort att vandringarna blir ett socialt arrangemang, där många känner igen varandra. Torsten berättar vad vandringarna betyder för honom.
– Jag trillade in på det här av en händelse och det var helt och hållet slumpen. Men jag uppskattade arrangemanget, det är socialt och man träffar många trevliga människor. Sen har det bara rullat på efter första året, så det har blivit 5 vandringar totalt. 2020 blev det inställt och det skulle ha blivit sjätte gången för min del. Numera ser jag det som ett socialt tillfälle då det är bekanta som återkommer, och man ser ju bara varandra en gång om år, eller vartannat år. Just för att vi vandrar tillsammans. Jag antar att det är som för dem som åker vasaloppet år efter år, det ger en anledning att hålla igång och vara aktiv. Och det är något att fram emot, det är det verkligen!
Du återvände till Dalarna, precis som de som vandrade Dalkarlsvägen. Hur kom det sig?
– Vi kastade loss från Vaxholm där vi bott länge och vi hade inga rötter i Rättvik alls. Så det var en slump att vi hamnade här, precis som det var en slump att jag började vandra. Efter att barnen flyttat ut och vi gått i pension konstaterade vi att vårt hus var för stort! Det hade rum vi aldrig använde. Så då jag och frun oss frågan ”Vad gör vi nu, och vart tar vi vägen? Vi satte oss i bilen sommaren 2004, med en karta och datorn. Sedan spenderade vi 3 månader i bilen med att åka runt i Sverige och titta på boenden. Vi var långt långt norr ut, sedan Öland och Gotland. En kväll satt vi i Ystad. Jag frågade hustrun vad som var hon tyckte var finast av allt vi sett? Hon svarade Siljan, så vi åkte vi tillbaka till Dalarna och då fastnade vi! Nu har vi inga planer på att flytta på oss, utan här blir vi kvar!
