Kika Nylund är aktiv i Dalarna Femund Forkörarförening, som varje år reser med häst och släde från Dalarna till norska Röros. Resan går längs gamla färdvägar, med dåtidens utrustning och i tidsenliga kläder. Allt i syfte att bevara forbondekulturen i Norden.
Vad är egentligen en forkörare?
– Förr i tiden fanns inte så många vägar häromkring, så då körde man varor på vintern när det gick bättre att ta sig fram på myrar och isar med häst och släde. Forkörarna var de som körde de så kallade fororna mellan Sverige och Norge, de var som nutidens lastbilschaufförer. Röros med sin marknad var ett viktigt nav på norska sidan, så det är därför det är målet för vår årliga resa idag.
Berätta mer om den årliga resan!
– Vi kör till Röros marknad varje år. Målet är att vi anländer till invigningen näst sista tisdagen i februari. För oss i föreningen är det otroligt viktigt att göra resan så tidsenligt som möjligt. Vi planerar tidigt var turen skall gå och ordnar övernattningar i skogskojor, bystugor eller under bar himmel. När vi kommer körande in i en by brukar många intresserade välkomna oss.
Du har varit med ända från starten och den första resan. Hur gick tankarna där i början?
– Första gången, 1997, förstod jag inte riktigt vad det handlade om och dök upp i skoteroverall och kängor. Det året startade vi i Grövelsjön och det var 42 minus på morgonen. Det var en minst sagt kylig start! Men vi tog oss till Röros. När jag sen visste vad det handlade om återkom jag året därpå med egen häst och släde. Så har det fortsatt genom åren och livet med häst och forkörning betyder mycket. Inte bara för mig utan för oss alla i föreningen. Det binder oss samman, oavsett ålder, yrke, kön och nationalitet.
Inga fler skoteroveraller?
– Nej, vi har tidsenliga kläder på oss och idag är det ingen som åker i skoteroverall och dunjacka. Vi har forskat mycket kring till exempel kläder, musik och traditioner. Vi har oftast musiker som följer med på turen, de är drängar på dagtid och har vi spelning i någon bystuga får de spela på kvällen. För oss är det även viktigt att vi äter den mat som är traditionell och typisk för bygden där vi övernattar. Och tidsenlig, så inga pizzor.
Vad betyder forkörningen för dig?
– Den är en paus från ekorrhjulet. Jag fyller på batterierna med kärlek från både djur och vänner. Hästarna är fantastiska. Jag har kört med min Pluring i många år och gråter ofta av lycka över att han är så fantastisk. Det är också det som är grejen. Att vi har tränat och kämpat tillsammans, han och jag, mot ett mål. Han tycker det är lika roligt som jag att få åka på tur med sina kompisar.
Går det att beskriva känslan och stämningen?
– Vi forkörare är vänner för livet och vi delar något unikt. Under foran måste man bara sänka tempot och det enda målet för dagen är att ta sig fram – och att alla ska komma fram. Så man måste rätta sig efter den sista hästen, alla måste hjälpa till vid problem och alla delar med sig av sina erfarenheter. Det finns oftast ingen mobiltäckning, utan man får bara vara. Vi är som en stor familj.
Om Dalarna Femund
Dalarna Femund Forkörarförening är en svensk-norsk forbondeförening, vars syfte är att bevara och utveckla forbondekulturen i Norden. I februari varje år genomförs en resa mellan Dalarna och Röros i Norge. Den längsta resan föreningen har gjort tog tre veckor och gick mellan Falun och Röros. Resan går längs gamla färdvägar, med häst och släde, enligt gamla traditioner.
Föreningen äger även Lomviksgården, en stor gård i Flötningen nära gränsen till Norge. Där har de sommartid öppet med bland annat servering, djur på gården, museum, guidade visningar med mera.
