För Per Gudmundson är traditionen ett ordförråd han använder för att skapa musik. Just den förmågan har gett honom en Grammis för Årets folkmusik. Han ser det som sitt uppdrag att visa både bredare och djupare sidor av folkmusiken, som de som hörs när midsommarstången är rest och spelmännen går hem till sig.
Sveriges finaste musikpris har landat i Dalarna, hemma hos spelmannen Per Gudmundson från Leksand. Tillsammans med musikerkollegan Bengan Janson fick de en Grammis för Årets folkmusik, för albumet Hjeltamôs.
– Det känns väldigt kul och stort, det är ju ett av de finaste priser man kan få i musiksverige. Bengan och jag har längtat länge efter att göra den här plattan och samtidigt få hedra en fin gammal spelkompis till oss, Björn Ståbi.
Han beskriver musiken de spelar som traditionell. En del av genren som inte alltid får medialt utrymme.
– Ofta är det den tydligt nyskapande och gränsöverskridande musiken i genren som lyfts fram, så jag är glad över att det vi representerar uppmärksammas. Tradition ses ofta som stillastående, men förutsättningen för en levande tradition är att den hela tiden går vidare. Det är ofrånkomligt! Vi kan inte undgå att präglas av den musik vi har runt oss när vi växer upp. För min del handlade det förutom folkmusiken om allt från Gullan Bornemarks barnvisor och Vivaldi till Kinks, Beatles, Simon & Garfunkel. Det vore underligt om inte ett och annat av detta även smyger sig in i låtspelet.
Han har spelat fiol sen han var 7 år. När han som ung besökte och lärde sig av olika Rättviksspelmän handlade det inte bara om själva musiken, lika mycket handlade om förhållningssättet till den, människorna och miljöerna.
– Dalarna har en stark tradition och en låtskatt som delas av många utövare. Det märks när jag möter andra, att vi ofta har precis samma uppfattning om hur en låt ska spelas. Sedan är folkmusiken en stark del av Dalarnas identitet, folkmusiken spelar roll i människors liv. Den används än i dag, inte minst här i Siljansbygden, på bröllop, kalas och begravningar.
Per upplever att folkmusiken i dag mår bra, antalet utövare är fler än någonsin. Däremot är det svårt att livnära sig på att spela folkmusik. Scenerna är få, vilket kräver att utövarna arbetar mer brett genremässigt och turnerar utomlands.
Som verksamhetsledare på Folkmusikens Hus i Rättvik är en stor del av Pers uppdrag att stärka folkmusikens plats i dagens musiksverige. Att visa hur levande och samtida den är – och att den är mer mångfacetterad än vad en första anblick kanske visar.
– Vad folk inte vet är att när majstången är rest går spelmännen hem till sig och spelar låtar som låter helt annorlunda. Exotiskt, skulle en del tycka. Folkmusiken har så många ansikten. Det glada spelas på resningen och är det besökaren ser, som Gärdebylåten, andra glada gånglåtar och polskor. Inget är finare än det andra, men jag önskar att midsommarpubliken även fick se den andra sidan. Se bredden och djupet.
Under sitt eget långa spelmansliv har Per fördjupat och utvecklat sitt spelande. Lager läggs till lager i takt med att han upptäcker nya nyanser, människor och musik.
– Ens spel förändras över tid, det är en spännande resa man gör. Det är viktigt att förstå att traditionen är ett ordförråd och en källa, inte ett stängsel. Jag använder orden till att skapa egen musik. Drivkraften för mig är att använda det jag lärt mig så fint jag kan och på så sätt nå andra människor med musiken.
