Joanna Swica på fjället i Sälen

Träningsprofilen Joanna Swica: "Jag är kär i Sälen"

Sälen var inte kärlek vid första ögonkastet för träningsprofilen Joanna Swica. Däremot kröp den sig på och plötsligt insåg hon att platsen ju var allt hon önskade: välkomnande atmosfär, fantastisk natur, vandringar på fjället, långa middagar och varma stunder framför brasan. Här berättar Joanna med egna ord om hur det kom sig att hon fick slå hål på sina egna förutfattade meningar, säga hej till det obekanta och om alla nya favoritstunder – som nu fått henne att vilja ha ännu mer av Sälen.


Jag ligger i sängen och knaprar på lite chips som jag köpte i receptionen på väg upp till mitt rum efter vandringen. Jag hasar allt längre ner i den stora mjuka sängen. Min kropp blir allt mer varm och jag känner hur mina trötta lårmuskler pulserar mot det svala tyget. Jag är sådär härligt trött. Ni vet som efter en dag i skidbacken. Varm, seg och lite mosig. Inte så konstigt egentligen, jag har ju varit till fjälls, högt över trädtopparna. I backen minus snön. Kroppen har jobbat och jag har andats frisk luft från tidig morgon tills nu, när solen börjar gå ner och trädtopparna börjar kasta skugga in genom det massiva fönstret in i mitt mysiga hotellrum på Olarsgården i Sälen.

Det har varit en bra dag, en riktigt riktigt bra dag. Solen har värmt våra ryggar, gett oss en lätt rödaktig ton i ansiktet och bjudit en klarblå himmel. Årets finaste höstdag? Inte helt omöjligt. Det är krispigt och färgglatt häruppe. Precis så som jag vill ha det. Perfekt för löpning, vandring, cykling och andra aktiviteter. Hösten är snäppet bättre än sommaren när det kommer till just detta. Enligt mig själv då. Vilket är det fina, alla valmöjligheter.

Joanna Swica på vandring i Sälenfjällen

Vi pratade en del om det när vi satt på Olarsgårdens veranda i solen med ett gäng andra som också hade varit ute under dagen. Dagens vandring på dryga 4,5 timme återberättades och samtalen tycktes aldrig ta slut. Vi satt där och njöt med våra ansikten mot solen. Jackor lades av och tröjor knäpptes upp. Precis som på en afterski. Jag insåg där och då att jag var, eller nej är, fast i Sälen. Jag har trillat dit rejält. Det var aldrig kärlek vid första ögonkastet, nej, det var en längre process. En sådan som smyger sig på. Som när man vaknar bredvid honom och inser – jag tror jag är kär, riktigt jädra kär. 

Jag känner mig väldigt välkommen här, vilket jag visserligen gör på andra liknande destinationer också, men jag trodde inte jag skulle komma att gilla Sälen så pass mycket som jag gör. För ska jag vara ärlig så har det varit lite ”familjesemester”-vibe över platsen. Jag som varken har barn eller har spenderat så mycket tid i fjällen som andra har gjort, har väl inte riktigt känt någon dragning till just Sälen. Men det är ju det som är det fina med att slå hål på sina egna förutfattade meningar och inte vara en person som säger nej till det obekanta. Då kan man, som nu, bli positivt överraskad, ändra åsikt och framförallt – samla på sig nya upplevelser och favoritstunder i livet.

Joanna Swica på vandring i Sälen

Jag har ett gäng sådana, favoritstunder alltså. En av dem var när vi första kvällen åt oss så mätta på Olarsgårdens raggmunkar med fläsk att jag somnade sittandes i sängen innan klockan hade slagit tio. Vi var möra efter eftermiddagslöpningen och jag orkade egentligen inte äta middag, men kunde inte sluta äta på grund av att det var så jädra gott. En annan favoritstund var när vi fikade högst uppe på toppen av Mellanfjället. Vi hade fyllt termosen med kaffe under frukosten och kunde inte sluta le när vi satt lutade mot en trave brädor i solen med kaffekoppen i handen och munnen full av ostmacka.

Ytterligare andra favoritstunder var kvällarna, precis innan middag, när jag satt i de stora sofforna vid receptionen med datorn i knäet. Jag hade beställt in något att dricka, mejlen betades av och trots att jag bara satt en 30–40 minuter så fick jag mer gjort än under en vanlig timme på kontoret. Då och då stannade en av de gulliga tjejerna från personalen till och frågade något. Eller som den kvällen när jag helt plötsligt hade en hund i knäet och bordsgrannen bara skrattade och höjde sitt glas mot mig. Sånt är fint. Jag älskar sånt. Det är så det är här på Olarsgården, den här känslan av att hänga i ett stort vardagsrum. Det är så jag generellt känner för Dalarna.

Möjligheterna är många häruppe. Nu återstår bara för mig att bestämma exakt när jag ska återvända. För vi vet nog alla, efter att ha läst den här texten, att det inte kommer dröja länge.

Joanna Swica på Olarsgården i Sälen

Joanna Swica bor i Stockholm och driver eget inom sociala medier, är sponsrad atlet och frilansande skribent. Hon är också personlig tränare och medgrundare av communityt Friendcation.